karinkarin4

Maskrossläktet (Taraxacum) är fleråriga örter inom familjen korgblommiga växter. De har pålrot och runda ihåliga stjälkar med endast en blomkorg på varje stjälk. Bladen sitter i en rosett. Holkfjällen sitter i två kransar. Den inre med fjällen uppåtstående och den yttre något kortare och ofta nedböjda fjäll. I Norden innehåller släktet Taraxacum mer än 900 apomiktiska småarter indelade i 14 sektioner.

• A Ishavsmaskrosor - Taraxacum sect. Arktica
• B Strandmaskrosor - Taraxacum sect. Paulustria
• C Sandmaskrosor - Taraxacum sect. Erythrosperma
• D Dvärgmaskrosor - Taraxacum sect. Obliqua
• E Kärrmaskrosor - Taraxacum sect. Celtica
• F Fläckmaskrosor - Taraxacum sect. Naevosa
• G Atlantmaskrosor - Taraxacum sect. Spectabilia
• H Fjällmaskrosor - Taraxacum sect. Taraxacum
• I Grovtandsmaskrosor - Taraxacum sect. Macrodonta
• J Norrlandsmaskrosor - Taraxacum sect. Boreigena
• K Nordmaskrosor - Taraxacum sect. Borea
• L Ängsmaskrosor - Taraxacum sect. Hamata
• M Hornmaskrosor - Taraxacum sect. Borealia
• N Ogräsmaskrosor - Taraxacum sect. Ruderalia

Många arter av Taraxacum reproducerar sig asexuellt genom så kallad apomixis, där fröna produceras utan pollinering, och de då genetiskt blir i princip identiska med moderplantan. Den klotrunda, luftiga bollen av flygfrukter är ömtålig för en svag beröring eller en vindpust. Stängeln är pipig (rörformig) och mjölksaftrik. Bladen smakar beskt och har egendomligt formade, bakåtriktade flikar. Roten är kraftig och vertikal (pålrot). Maskrosen är också känd för sin seglivade natur och stora förmåga att skjuta skott (rotskott) till nya plantor.

Maskrossläktets arter är fleråriga och sprider sig både genom vindspridna frön och sina rötter. De späda bladen kan användas i sallader. Roten rostades förr till kaffesurrogat. Av blommorna kan man göra maskrosvin. Det var länge olagligt att göra vin på maskrosor eftersom det jämställdes med mäsk, men det är numera lagligt igen. Maskrosor ger vart år stora mängder honung, de är utmärkta biväxter med högsta betyg på nektar och pollen.

Maskrosen är omsjungen i Carl Antons visa "Om maskros och tjärdoft" med en första strof som möjligen givit maskrosen ett något bättre rykte: "Jag lät alla mina maskrosor finnas, fast jag vet att dom kallas ogräs och bör rotas ut. Men det är så skönt att sitta och minnas, små solar i gräset när sommarn är slut..."

Växtens namn [redigera]

• I flera europeiska länder heter växten lejontand med anledning av de flikiga bladen, exempelvis norska: Løvetann. Även dess engelska namn dandelion har denna betydelse (ursprungligen från franskans dent de lion).
• Det svenska namnet maskros kommer av att det ofta sitter tripsar i blomman.^[2]
• I Danmark, Polen, Ungern är växten namngiven efter stängelns mjölksaft (danska: mælkebøtte, "mjölkkanna").
• I Finland och Estland har blomman fått namn efter sin gula färg (finska: voikukka, "smörblomma").
• I några europeiska länder har växten namn som syftar på att man kan blåsa iväg flygfrukterna på andra (ryska: одуванчик, "blåsare").