karinkarin4

För ungefär 12 år sen gick jag i skolan. Jag läste på Komvux. Textil & Design. Mesta tiden gick till textil men jag läste även andra ämnen. Jag läste bla Religionoch hade Jan Berglin som lärare i det. En dag delade han ut ett varsitt stort papper till alla i klassen. Det stod en massa olika saker på det, allt handskrivet. På papperet fanns den här dikten. Den fastnade hos mig.

Vem gick förbi min barndoms fönster
och andades på det,
vem gick förbi i den djupa barndomsnatten,
som ännu inte har några stjärnor.
 
Med sitt finger gjorde han ett tecken på rutan,
på den immiga rutan,
med det mjuka av sitt finger,
och gick vidare i sina tankar.
Lämnade mig övergiven
för evigt.
 
Hur skulle jag kunna tyda tecknet,
tecknet i imman efter hans andedräkt.
Det stod kvar en stund, men inte tillräckligt länge för
att jag skulle kunna tyda det.
Evigheters evighet skulle inte ha räckt till för att tyda det.
 
När jag steg upp på morgonen var rutan alldeles
klar
och jag såg bara värden sådan som den är.
Allt var mig så främmande i den,
och min själ var så full av ensamhet och ängslan
bakom rutan.
 
Vem gick förbi,
förbi i den djupa barndomsnatten
och lämnade mig övergiven
för evigt.

frid & lycka