Vi kom ut från affären och ungen berättade om böckerna vi varit och hämtat på ”posten”.  Jag lyssnade och kollade vart jag satte fötterna. I ögonvrån uppfattade jag  ett snett leende och ett par väldigt blå ögon .Ungen pladdrade glatt vidare och jag märkte ingenting… Jag skulle ha stannat, jag skulle ha pratat. Men jag hade ju gått förbi, var nästan framme vid bilen innan hjärnan registrerade. När jag vände mig om var han borta. Ungen undrade vad som hände och det gjorde jag också. En person från ”längesedan” gick in i affären när jag precis gått ut.  Och min värld stannade för ett ögonblick.



                                          <3