En något avspänd hund kan man säga.

 

Vi gick runt i handelsträdgården och tittade på allt fint som finns där. Jag fotade en massa, men har inte kommit på hur jag ska få in det i datorn ännu. (jag fotade med min kamera, med mobilen tog jag Frassebilderna) Annika upptäckte vad jag gjorde och sa - du tar inte på mig va??? Nä sa jag...då väste hon ett - nä, för då jävlar. Självklart kom hon med på flera bilder efter det :)

 

 

 

 

 

Jag tycker att det här med att ställa om klockan bara är krångel, Alla som säger att det är härligt att få sova en timme längre, vad snackar dom om. För mig blir det alltid flera timmar mindre. Måste ju vara uppe till tre för att ställa tillbaka kl till två. Sen kliva upp i vanlig söndagstid.... alltså minst två tre timmar mindre.

 

I går åkte jag och ungen för att handla lite på ica maxi. När vi ändå var däruppe tänkte vi att vi skulle kolla in de nyöppnade affärerna stadium, rusta och jysk. Jo tjena, miljionersmiljarders människor hade kommit på samma ide. Det fanns inte en parkeringsplats i hela hemlingby att uppbringa (förutom en enda utanför maxi)

 

I dag har jag per telefon instruerat Annika hur man lägger in bilder på instagram. Lite roligt att hon har en massa följare men inte en enda bild. Nu är det fixat (kanske), hon har i allafall en bild och förhoppningen är att det kommer fler. Fota kan hon, det vet jag :)

 

Jag ska nog ta en liten tur i skogen och plocka lite ris. Gillar lukten av granris och stearinljus....

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kan bara be en bön till högre makter.

Vet inte vad jag ska säga, lyssnar och försöker trösta lite.

Min bekant P fick i dag diagnosen lungcancer.

 

 

 

 

 

 

 

I morgon är jag ledig. Ska ge mig ut på presentjakt tror jag. Mannen fyller år på fredag och nåt litet ska han väl få, trots att han bara önskar sig en tårta. En hemgjord tårta vill han ha och han vill att ungen gör den, det tycker jag är strålande, för då slipper ju jag :)  

 

Jag tittade precis på sista avsnittet av Hollyeoodfruar. Faktiskt tyckte jag fruarna var lite onödigt elaka mot Gunilla. Visserligen tycker jag den damen framstår som en aning "sick in the hed" Jag säger som min väna moder -"det rår ju inte hon för", men de andra har väl inte det att skylla på. Men vad vet jag, vi får ju bara se en bråkdel av vad som filmas och har ingen aning om vad som händer "off record" Det kanske var motiverat att hoppa på G som dom gjorde.....

 

Nu är det sängen som hägrar... Natti natti  

 

 

 

Om jag skulle visa den här bilden för Malva, kanske hon skulle bli rädd.

 

 

 

JAG VÄNTAR PÅ ATT DET SKA SLUTA REGNA

 

 

ELLER NÅT

 

natti natti

 

 

 

Det var frågan jag fick av en av mina besökare i dag. Anledningen var att jag jobbade med vikarien Karin. Två med samma namn blev lite krångligt för besökare och då kom frågan.

 

Som den nyfikna person jag är kollade jag upp det och enligt statistiska centaralbyrån ser det så ut så här på Karinfronten.

Efternamn

• Det finns 9 personer som har efternamnet Karin.

Förnamn

• Det finns 161694 kvinnor som har förnamnet Karin. Av dessa har 73525 namnet Karin som tilltalsnamn.
• Det finns 6 män som har förnamnet Karin. Av dessa har 2 namnet Karin som tilltalsnamn.

 

 

 

 

 

 

Ximen Nao ropar ut sin oskuld i kung Yamas palats och narras att återfödas som en vit åsna.

Min berättelse börjar den 1 januari 1950. Under de två åren dess- förinnan hade jag vistats i Dödsriket, där jag utstått plågor som en levande knappt kan föreställa sig. Varje gång jag kallades till förhör bedyrade jag min oskuld. Min plågade röst var full av för- tvivlan; den fyllde varje hörn av kung Yamas palats och mina skrik ekade gång på gång genom salarna. Trots tortyren vägrade jag att böja mig och fick snart rykte om mig att vara en riktig man. Jag vet att många av demonsoldaterna i hemlighet beundrade mig och att kung Yama hade svårt att tåla mig. För att tvinga mig att bekänna tog de till helvetets värsta grepp och slängde mig i en gryta med kokande olja där de lät mig rulla runt i en halvtimme, som om de friterade kyckling. Smärtan var obeskrivlig. Sedan fiskade de upp mig med en gaffel och bar mig dinglande högt i luften upp- för trappan till den stora salen. Vägen kantades av monster som visslade och skrek som vampyrfladdermöss. Heta oljedroppar föll från min kropp och lämnade rykande gula fläckar på trappstegen. Försiktigt lade de ned mig på kung Yamas marmorbord, föll på knä och sade:

»Store konung, vi har friterat honom.«

Jag var så spröd att minsta beröring skulle ha fått mig att falla i bitar. Någonstans under det höga taket, ur ljuset från de flam- mande lågorna däruppe, kom kung Yamas mäktiga stämma:

»Nå, Ximen Nao, ska du bråka mer?«

Om jag ska vara uppriktig måste jag erkänna att i den stunden tvekade jag. Svedd och tömd på vätska låg jag på min buk i pölen av olja och lyssnade till knastrandet från mina sönderbrända muskler. Jag hade nått gränsen för hur mycket smärta jag för- mådde uthärda. Vilka djävulska knep skulle dessa korrupta lakejer ta till för att plåga mig om jag inte underkastade mig och gav upp? Men om jag erkände mig besegrad skulle jag ju ha utstått alla plågor helt förgäves! Med möda lyfte jag mitt huvud – det kändes som om skallen i vilket ögonblick som helst skulle lossna från nacken – och blickade upp mot ljuset, på kung Yama och hans pa- nel av domare. De log sina kletiga leenden mot mig och plötsligt växte vreden i mitt bröst. Det får bära eller brista, tänkte jag. Om jag så ska malas till mjöl i deras stenkvarn, om jag så ska krossas till köttfärs i deras järnmortel, så ska jag fortsätta att ropa ut min oskuld.

»Jag är oskyldig!« skrek jag och spottade ur mig en klump blod- stinkande olja. »Jag är oskyldig! Jag, Ximen Nao, levde på jorden i trettio år. Jag arbetade hårt, tog hand om min familj, byggde broar och reparerade vägar, gjorde gott, var givmild! Vartenda tempel i Gaomi nordöstra härad har en staty vars uppförande jag har bidragit till; varenda fattiglapp har ätit mat som jag har skänkt. Vartenda spannmålskorn i familjens lador är märkt av mitt anletes svett; varenda kopparslant i våra skattkistor är indränkt i mitt hjär- teblod. Jag hjälpte min familj och byggde min förmögenhet med hårt arbete och intelligens. Jag har aldrig gjort något som tynger mitt samvete.«

»Men ändå!« skrek jag hest. »Ändå blir en så god, hederlig och generös människa som jag bunden med grova rep, släpad till bro- fästet och skjuten! De använde en gammal bössa som de fyllde med en halv kalebass krut och en halv skål hagel och sedan sköt de mig på bara en halvmeters håll. En jättesmäll – och sedan flög halva huvudet av och förvandlades till en blodig smet som spreds över bron och de vita vintermelonstora stenarna nedanför den... Nej, jag vägrar att ge upp! Jag är oskyldig! Jag ber er att låta mig återvända till livet, att låta mig se dem rakt i ögonen och fråga: ‘Vad gjorde jag er för ont?’«

Medan orden flög som kulor ur min mun såg jag hur kung Ya- mas svettiga ansikte förvreds i en grimas. Domarna vid hans sida slog ned blicken och vågade inte se mig i ögonen. Jag insåg att de förstod hur oskyldig jag var – att de hade vetat det hela tiden, men av någon för mig okänd anledning valt att slå dövörat till. Så jag fortsatte att skrika och tog om allt det jag just hade sagt en gång till. Domaren som satt närmast kung Yama viskade något och slog sedan ordförandeklubban i bordet och sade:

»Nåväl, Ximen Nao, vi inser att du är oskyldig. Många som borde dö dör inte; många som inte borde dö gör det. Det är ett faktum som denna rätt inte förmår ändra på. Men idag gör vi ett undantag och låter dig återvända till livet.«

Den glada nyheten damp ned lika plötsligt och tungt som en kvarnsten, och höll nästan på att krossa mig. Kung Yama slängde åt mig en röd, trekantig träplatta med den nedskrivna domen och fräste irriterat:

»Oxhuvudet och Hästansiktet! För honom tillbaka!«

Sedan samlade han ihop klädnaden och lämnade salen, åtföljd av de andra domarna. Deras vida dräkter och flaxande ärmar satte fart på luften och fick ljuslågorna att fladdra. Två demonlakejer klädda i rättsbetjänternas dräkt och med breda, orangefärgade band virade om midjan närmade sig från varsitt håll. Den ene böj- de sig ned, plockade upp träplattan med domslutet och stoppade den innanför bältet; den andre tog tag i min arm och försökte dra mig på fötter. Armen gav ifrån sig ett sprött knäppande – det lät som om överarmsbenet brast. Jag skrek. Han med träplattan gav sin kompanjon en knuff och sade:

»För helvete! Har du kokat hjärnan? Har en örn hackat ut ögo- nen på dig? Ser du inte att hans kropp är lika spröd som en fri- terad sesamkaka från Tianjin?« Han hade samma tonfall som en erfaren hantverkare som läxar upp en ung lärling.

Den unge demonen himlade med ögonen men visste inte vad han skulle göra.

»Vad står du där och glor för?« sade demonen med träplattan. »Gå och hämta åsneblodet!«

Den unge demonen slog sig för pannan som om det hade gått upp ett ljus för honom. Han rusade ut ur salen och kom strax till- baka med en blodfläckad spann av trä. Den måste ha varit mycket tung, för demonen krökte rygg och stapplade fram som om han var nära att ramla.

Han ställde ned spannen bredvid mig med en duns som fick min kropp att skaka. En vedervärdig doft stack mig i näsan, kväl- jande och varm som en levande åsna. Bilden av ett slaktat djur fladdrade förbi i min hjärna och försvann. Demonen med trä- plattan grep tag i en pensel av svinborst och smetade ut ett lager klibbigt, mörkrött blod över mitt huvud. En underlig blandning av smärta, domning och stygn som från tusen vassa nålar fick mig att vråla. Från huden hördes ett svagt fräsande och jag kände hur blodet trängde in i det brända köttet på samma sätt som när den uttorkade jorden plötsligt välsignas med ett sött regn. Mitt inre var i uppror och hundratals motstridiga tankar for runt i huvudet. Demonen drog drag efter drag med penseln, som en skicklig och snabb lackerare, tills åsneblodet täckte hela mig. Till sist lyfte han upp spannen och hällde den återstående vätskan över min skalle. Jag kände hur livet pulserade genom kroppen. Kraften och modet återvände. Jag behövde inte längre deras hjälp för att komma på fötter.

 

 

 

 

 

 

Ännnu en gång har Nobelpriset i Litteratur delats ut till en av mina absoluta favorit författare, nämligen Mo Yan. Som jag har plöjt igenom hans böcker Det röda fältet, Vitlöksballaderna, och Ximen Nao och hans sju liv. Jag skulle gärna ha läst Touming de hong luobo också, men tyvärr finns den inte utgiven på Svenska, men den kommer nu när You Man fått Nobelpriset.

Akademien skriver vidare att Mo Yan, med sin blandning av fantasi och verklighet, skapat en värld som "i sin komplexitet påminner om den hos författare som William Faulkner och Gabriel García Márquez".

Akademiens sekreterare jämför också pristagaren med klassikern Charles Dickens – Jag skulle kalla honom för en slags blandning mellan Faulkner och Charles Dickens (...). Han är inte en sådan där intellektuell som har stigit ner för att beskåda folket genom en lupp, utan han är en av dem, säger Peter Englund. Men han tar också utgångspunkt i äldre kinesisk litteratur och folklig berättarkultur, enligt Akademien. Mo Yan – en pseudonym för Guan Moye – har vid sidan av sina romaner även skrivit åtskilliga noveller och essäer.

Jamen precis så tänkte jag också.  Så vill du, om du inte redan gjort det, läsa fantastiska böcker, läs allt du kommer över av Mo Yan. Det kan tillockmed vara bättre att läsa dom på kinesiska :)

 

FRID & LYCKA

 

 

 

 

och vaknar aldrig mer. Vi försökte med det vi kunde,medicin och vätska men han var för trött. I morse fick han träffa Vet Erik igen och han hjälpte honom med det han allra bäst behövde. Att få somna.

 

 

Ännu ett besök his veterinären för Nilou, Han har feber, en infektion och är lite uttorkad. Mediciner och vätskeersättning ska i honom igen nu. Inte roligt för nån av oss. När jag kom hem fr jobbet i dag lockade jag med lite tonfisk. Han vände bort huvudet. Ett riktigt säkert tecken på att han mår dåligt. Förhoppningsvis kryar han på sig om några dagar, Milou är 14 år nu, men jag har tänkt att han skall finnas hos oss några år till...

 

 

Min dator har stängt ner. Jag blir så j...a trött. Allt är borta. Har inte spart externt på ett bra tag. Datasnillena här hemma säger olika om det ska fixas eller inte. Jag är så glad att jag är gift med en IT strateg. För att få tyst på mitt gnäll kom ungen på att jag kan få ärva hans lilla bärbara.. Tack för det. Men allt mitt som är borta då??? Jamen lugn, kanske kan fixa det i helgen, kanske. Mannen fixade i allafall in lite gammalt som jag hade på mitt lilla externa minne.

 

Pratade med Annika om saknaden efter Diversehandeln i dag. Så hittade jag det är kortet nu när jag fipplar runt bland det gamla som mannen fått in. En bild från innan vi öppnat...